Yucatán, del 2: Villahermosa - Palenque

Att åka med bil genom Mexicos fantastiska landskap, stökiga städer och små byar gör att man ser och får vara med om massor. Ibland kanske till och med lite mer än vad man hade velat.

Början på nästa etapp gick alldeles utmärkt, tills vi kom fram till en liten by mitt ute i ingenstans. Kön av bilar ringlade sig lång, konstigt tyckte vi då det inte direkt är en starkt trafikerad väg. När vi så smått började att krypa oss närmare själva händelsen, upptäckte vi att det var ett antal by-bönder som stoppat trafiken. Lag och ordning är inte riktigt alltid Mexicos grej, den här gången protesterades det mot en stor bro som höll på att byggas precis vid byns största gata. Hjärtat började att slå snabbare då vi långsamt närmade vi oss gruppen bönder som i den ena handen hade skrammel-bössor och i den andra machetes som de hotfullt höll upp mot alla bilar som passerade. I den situationen har man inte så mycket mer val än att ge vad som krävs för att "stödja deras kamp så att de kan åka till parlamentet för att protestera mot denna orättvisa behandling". Man kan ju tänka sig att kön skulle ha löst upp sig så snart vi passerat detta oväntade och obehagliga hinder, men så var det självklart inte, vi hade inte ens kommit halvvägs igenom. På andra sidan stod nämligen två trafikpoliser som skapade ännu mer kaos för alla bilar som försökte att svänga av vägen. När vi tillslut lyckades ta oss upp på den rätta vägen upptäckte vi att en bit som normalt skulle för oss ta 3 minuter tog lite mer än 1 timme.

Bilfärden slingrade sig längre och längre in i Chiapas djungel och jag som aldrig trodde att jag skulle få se en! På sidorna växte majs- och sockerrörs odlingarna höga, inte sällan såg vi bybor som passerade bärande på någon av dessa välbehövliga råvaror. Chiapas är en av Mexicos fattigaste regioner där de flesta är indianer som bor på landsbygden och brukar sin jord. Husen är oftast i enklaste laget, många gånger gjorda i trä med bara ett stort rum. Indianernas traditioner och språk är väl bevarade och det är inte konstigt att träffa på någon, speciellt av de äldre generationerna, som inte kan prata spanska.

Mitt inne i denna djungel låg vårt mål, Palenque. Palenque är en gammal mayastad som övergavs långt innan spanjorerna hann invadera landet, varför staden plötsligt lämnades är det ingen som vet. På grund av dess läge har den varit i praktiken orörd och det har endast varit naturen själv som långsamt har börjat att förstöra dessa otroliga byggnader. Än idag finns det ett oändligt antal pyramider övertäckta av växtlighet.

Någonting väldigt speciellt som är svårt att inte tänka på är alla läten som kommer från djungeln. Första gången man är där är det väldigt lätt att tro att det är jaguarerna som vrålar djupt där inne, men det i själva verket är apor som så smidigt har lärt sig att härma deras läte för att skrämma bort rovdjur.

Bilderna från Palenque kan nästan tala för sig själva, men om ni får chansen att någon gång komma till Mexico får ni bara inte missa dessa magnifika pyramider!

1. Växtligheten har begravt och förstört många av pyramiderna. 2. En liten pyramid som nästan för tankarna till en schweizisk stuga. 3. Överblick över några av pyramiderna. 4. Många av dekorationerna är väl bevarade. 5. Jannis, glad över att vara i Palenque!

Vardag

Nu har det snart gått 7 månader sedan jag gick ombord på planet på Arlanda på väg mot ett av mitt livs största äventyr. Så hur är det att bo i en av världens största städer? Hur ser vardagen egentligen ut i Mexico City?

När man försöker att åka ut ur Mexico City chockas man alltid av en sak. Staden tar aldrig slut. Det som ser ut som grå cementblock ringlar sig på kulle efter kulle och det är inte svårt att säga att staden inte precis är den vackraste. I alla fall inte i förorterna. Centrum är en helt annan sak. Med byggnader från den spanska kolonialtiden finns det många stadsdelar som nästan påminner om Europa som man lugnt kan promenera i utan att behöva tänka på stadens verkliga storlek och stress.

För min egen del har jag inte behövt uppleva de jättelika avstånden så pass ofta. Eftersom jag både bor och jobbar väldigt nära centrum behöver jag inte åka igenom så stora delar och det gör att man inte heller behöver känna av storleken på samma sätt. Men visst påverkar det människorna som bor här. Många spenderar timmar i transport varje dag för att kunna ta sig från ena änden till den andra. Det gör att trafiken är en skräckblandad upplevelse och, som jag berättade om, gjorde att mitt största problem i början var att kunna gå över gatan. Det är ingen riktig respekt för de gående eller ens för medtrafikanter vilket gör att det ofta blir frustrerade situationer då alla vill fram samtidigt. Latinamerikaner är kända för sitt starka temperament och speciellt när det är i trafiken där mexikanare inte är något undantag.

Min vardag är ganska rutinmässig. Från ca. 9-5 är det kontorsjobb som gäller, det är eftermiddagarna och helgerna som skiljer sig lite. Antingen är det min spanska kurs i grammatik och skrivning eller så spelar jag volleyboll i sporthallen som ligger precis bredvid mitt hus. På söndagsmorgnarna blir det alltid 20 km löpning, det är ju träning för maraton som gäller! Och resten av min lediga tid går åt till att träffa kompisar och att vara med familjen.

Nu har jag även fått en grupp som jag ger svenska lektioner till! Varje söndag håller vi på så länge som de orkar, oftast ca. 2 timmar. Kul tycker jag att de är intresserade av att lära sig om Sverige och de svenska språket, det är inte så vanligt att det finns de som är villiga att lära sig ett så pass litet och ändå annorlunda språk som svenskan.

Just nu känner jag att ha bott i Mexico City är en erfarenhet som jag kommer att ha hela livet. Det har tagit mig ett tag att komma in i rytmen och att känna mig som hemma men nu känns det som om det hela håller på att lossna. Att jag redan innan kunde spanskan har varit till en enorm fördel även fast jag nu har varit tvungen att lägga till mig en annan dialekt och fått ett mycket större ordförråd. Men det tar ändå ett tag att vänja sig vid staden, livet och kulturen och jag är glad att jag ändå har 4 månader kvar på äventyret. För det är de som är till för att njuta.