Familjen på besök!

Jag trodde faktiskt inte att de skulle komma. Inte heller att allting skulle bli så bra. Men tillslut så var de där. Sittandes, väntande på flygplatsen (förlåt..). Det är alltid så konstigt när två olika världar ska försöka att bli till en. Men åh så bra det också kan bli!

Hektiskt skulle det i alla fall bli. Lite mer än en vecka för att visa dem allt. Mamma, Helan och Margareta skulle få uppleva så många olika saker, äta så mycket mat och se så mycket. Men ibland så räcker tiden bara inte till. Så de måste helt enkelt komma tillbaka. Det här var det som vi hann med i alla fall.

Det blev direkt en ganska så tuff start. Utan att riktigt veta hur pass påverkade av höjden eller tidsomställningen de skulle vara, så skulle vi redan första dagen ta oss till Teotihuacan, pyramiderna som ligger bredvid City. Det visade sig vara helt utan problem för dem alla. Kanske var det av påstådda energin som man får av solpyramiden, men upp tog de sig i alla fall för alla pyramiderna. Vilket är en ganska så stor bedrift med tanke på att de redan dagen innan hade gjort en nästan 24 timmar lång resa och fått en omställning på 50 grader celsius.

Roligt tycker jag också var att då åt quesadillasarna som vi tog som mellanmål, faktiskt så åt de (nästan) all mat som vi gav dem. Modigt!

När man ändå har så pass kort tid till att se en av världens största städer så finns det bara ett sätt för att få en bra överblick. Sightseeingbussen. Men inte alltid går det, inte ens med den hjälpen, att hinna runt allting, men man kan ju alltid tycka att det är positivt att de nu kunde känna av lite mer av det riktiga Citylivet, trafiken. Just söndagar så stänger man den största gatan för att gående och cyklister ska kunna åka ifred, någonting väldigt bra, men som tyvärr inte hjälpte oss speciellt mycket. Precis denna dag, den 28 varje månad, firar man också en av Mexicos viktigaste och mest populära helgon, Sant Judas. Kyrkan som ligger mitt inne i centrum får besök av tusentals människor, vilket självklart också hjälper till att bidra till kaoset.

På lite längre tid än vad som egentligen behövs, plus en ganska så stor ändring av rutten, kom vi i alla fall runt en bit med hjälp av bussen. Tillslut var vi alla ändå så pass hungriga att vi var tvungna att hoppa av för att bege oss till Coyoacán där vi skulle äta lunch på en av mina favoritställen, fiskmarknaden, för att sedan strosa runt i Coyoacán. Vad de tidigast av allt sa till mig när vi höll på med planeringen av deras besök var att vi var tvungna att åka till stranden. Så 4 dagar på en liten strand i Huatulco, södra delen utav Mexico, blev så klart inbokad. Under de 4 dagarna bodde vi på ett litet hotell på en liten strand, med nästan bara hotellets egna gäster, och tog det lugnt. För mig var det skönt att komma bort från storstaden, all stress och all trafik. Vilket jag även tror att de andra tre tyckte. Dagarna tillägnades till att ta promenader, snorkla, paddla kajak, spela volleyboll, men framför allt: att bara vara.

Obligatoriskt när man får besök från ett annat land -nu när hela min familj bodde hemma hos min mexikanska - är självklart att laga svensk mat. Det var inte bara mexikanerna som blev glada av att smaka på de konstiga svenska smakerna, utan även jag blev överlycklig! Knäckebröd, gravad lax, sill och nubbe är någonting som man verkligen saknar efter att under sju månader nästan inte fått tag på en maträtt som inte innehåller någon typ utav chili. Nubbevisorna sjöngs självklart också för full hals, vilket min mexikanska familj tyckte var otroligt exotiskt och spännande, så allting finns nu dokumenterat på film. Tre skrålande svenskar kanske inte är någonting som vi i Sverige uppskattar så mycket, men här har de än så länge visat filmerna för varenda person som har kommit på besök.

Trafiken gör att det många gånger tar så otroligt mycket längre att ta sig någonstans än vad det gör i vanliga fall. Speciellt fredagar. Så fredagen spenderades mest i bilen. Mexikaner tar verkligen på orden när det gäller mi casa es su casa, så vi fick den otroliga fördelen att bli körda överallt av min värdmamma, Marina. Men just fredagar så tar det otrolig tid. Mamma har en vän från Sverige som nu bor i Mexico City som vi självklart ville hälsa på, både för att träffa henne och för att det kan vara bra att se olika delar av City. De bor i den lilla "bubblan", som jag brukar att kalla det, Interlomas, en av de rikaste delarna av staden. Säkerheten är mycket högre än vad den är i de vanliga bostadsdelarna och murarna runt husen ligger tätt.

Vips så hade veckan gått och det var dags för familjen att åka hem igen. Kul tycker jag att kunna visa dem min värld som jag lever i här, men även att kunna visa delar av min värld där hemma för mexikanerna. Det kan ibland bli lite konstigt när ens två olika världar ska mötas. Men jag tycker inte att det här hade kunnat gått bättre!

Yucatán, del 2: Villahermosa - Palenque

Att åka med bil genom Mexicos fantastiska landskap, stökiga städer och små byar gör att man ser och får vara med om massor. Ibland kanske till och med lite mer än vad man hade velat.

Början på nästa etapp gick alldeles utmärkt, tills vi kom fram till en liten by mitt ute i ingenstans. Kön av bilar ringlade sig lång, konstigt tyckte vi då det inte direkt är en starkt trafikerad väg. När vi så smått började att krypa oss närmare själva händelsen, upptäckte vi att det var ett antal by-bönder som stoppat trafiken. Lag och ordning är inte riktigt alltid Mexicos grej, den här gången protesterades det mot en stor bro som höll på att byggas precis vid byns största gata. Hjärtat började att slå snabbare då vi långsamt närmade vi oss gruppen bönder som i den ena handen hade skrammel-bössor och i den andra machetes som de hotfullt höll upp mot alla bilar som passerade. I den situationen har man inte så mycket mer val än att ge vad som krävs för att "stödja deras kamp så att de kan åka till parlamentet för att protestera mot denna orättvisa behandling". Man kan ju tänka sig att kön skulle ha löst upp sig så snart vi passerat detta oväntade och obehagliga hinder, men så var det självklart inte, vi hade inte ens kommit halvvägs igenom. På andra sidan stod nämligen två trafikpoliser som skapade ännu mer kaos för alla bilar som försökte att svänga av vägen. När vi tillslut lyckades ta oss upp på den rätta vägen upptäckte vi att en bit som normalt skulle för oss ta 3 minuter tog lite mer än 1 timme.

Bilfärden slingrade sig längre och längre in i Chiapas djungel och jag som aldrig trodde att jag skulle få se en! På sidorna växte majs- och sockerrörs odlingarna höga, inte sällan såg vi bybor som passerade bärande på någon av dessa välbehövliga råvaror. Chiapas är en av Mexicos fattigaste regioner där de flesta är indianer som bor på landsbygden och brukar sin jord. Husen är oftast i enklaste laget, många gånger gjorda i trä med bara ett stort rum. Indianernas traditioner och språk är väl bevarade och det är inte konstigt att träffa på någon, speciellt av de äldre generationerna, som inte kan prata spanska.

Mitt inne i denna djungel låg vårt mål, Palenque. Palenque är en gammal mayastad som övergavs långt innan spanjorerna hann invadera landet, varför staden plötsligt lämnades är det ingen som vet. På grund av dess läge har den varit i praktiken orörd och det har endast varit naturen själv som långsamt har börjat att förstöra dessa otroliga byggnader. Än idag finns det ett oändligt antal pyramider övertäckta av växtlighet.

Någonting väldigt speciellt som är svårt att inte tänka på är alla läten som kommer från djungeln. Första gången man är där är det väldigt lätt att tro att det är jaguarerna som vrålar djupt där inne, men det i själva verket är apor som så smidigt har lärt sig att härma deras läte för att skrämma bort rovdjur.

Bilderna från Palenque kan nästan tala för sig själva, men om ni får chansen att någon gång komma till Mexico får ni bara inte missa dessa magnifika pyramider!

1. Växtligheten har begravt och förstört många av pyramiderna. 2. En liten pyramid som nästan för tankarna till en schweizisk stuga. 3. Överblick över några av pyramiderna. 4. Många av dekorationerna är väl bevarade. 5. Jannis, glad över att vara i Palenque!

Vardag

Nu har det snart gått 7 månader sedan jag gick ombord på planet på Arlanda på väg mot ett av mitt livs största äventyr. Så hur är det att bo i en av världens största städer? Hur ser vardagen egentligen ut i Mexico City?

När man försöker att åka ut ur Mexico City chockas man alltid av en sak. Staden tar aldrig slut. Det som ser ut som grå cementblock ringlar sig på kulle efter kulle och det är inte svårt att säga att staden inte precis är den vackraste. I alla fall inte i förorterna. Centrum är en helt annan sak. Med byggnader från den spanska kolonialtiden finns det många stadsdelar som nästan påminner om Europa som man lugnt kan promenera i utan att behöva tänka på stadens verkliga storlek och stress.

För min egen del har jag inte behövt uppleva de jättelika avstånden så pass ofta. Eftersom jag både bor och jobbar väldigt nära centrum behöver jag inte åka igenom så stora delar och det gör att man inte heller behöver känna av storleken på samma sätt. Men visst påverkar det människorna som bor här. Många spenderar timmar i transport varje dag för att kunna ta sig från ena änden till den andra. Det gör att trafiken är en skräckblandad upplevelse och, som jag berättade om, gjorde att mitt största problem i början var att kunna gå över gatan. Det är ingen riktig respekt för de gående eller ens för medtrafikanter vilket gör att det ofta blir frustrerade situationer då alla vill fram samtidigt. Latinamerikaner är kända för sitt starka temperament och speciellt när det är i trafiken där mexikanare inte är något undantag.

Min vardag är ganska rutinmässig. Från ca. 9-5 är det kontorsjobb som gäller, det är eftermiddagarna och helgerna som skiljer sig lite. Antingen är det min spanska kurs i grammatik och skrivning eller så spelar jag volleyboll i sporthallen som ligger precis bredvid mitt hus. På söndagsmorgnarna blir det alltid 20 km löpning, det är ju träning för maraton som gäller! Och resten av min lediga tid går åt till att träffa kompisar och att vara med familjen.

Nu har jag även fått en grupp som jag ger svenska lektioner till! Varje söndag håller vi på så länge som de orkar, oftast ca. 2 timmar. Kul tycker jag att de är intresserade av att lära sig om Sverige och de svenska språket, det är inte så vanligt att det finns de som är villiga att lära sig ett så pass litet och ändå annorlunda språk som svenskan.

Just nu känner jag att ha bott i Mexico City är en erfarenhet som jag kommer att ha hela livet. Det har tagit mig ett tag att komma in i rytmen och att känna mig som hemma men nu känns det som om det hela håller på att lossna. Att jag redan innan kunde spanskan har varit till en enorm fördel även fast jag nu har varit tvungen att lägga till mig en annan dialekt och fått ett mycket större ordförråd. Men det tar ändå ett tag att vänja sig vid staden, livet och kulturen och jag är glad att jag ändå har 4 månader kvar på äventyret. För det är de som är till för att njuta.

Yucatán, del 1: Mexico City - Villahermosa

Så då har jag äntligen tagit mig tid till att skriva om min fantastiska, men intensiva, resa till Yucatánhalvön innan jul. Eftersom det var ganska många dagar har jag bestämt mig för att dela upp det hela, hur många avsnitt det blir vet jag inte men de kommer att bli publicerade här med en veckas mellanrum. Enjoy!

Den första etappen på resan blev ganska lång, vi skulle ta oss från Mexico City till Veracruz en hamnstad vid mexikanska Golfkusten. Vi: Jannis, Horacio (Jannis värdbror) och jag. Starten blev inte den bästa p.g.a. olika anledningar:

1. Till en början skulle vår hyrbil hämtas ut dagen innan för att vi skulle kunna starta så tidigt som möjligt. Tillslut blev det inte så och det första vi var tvungna att göra var att ta oss till flygplatsen för att kunna hämta ut bilen.

2. När vi väl kommer fram till flygplatsen var det lite oklart i vilken terminal som firman befann sig i. Vi kom till terminal 1, ringde och frågade och blev informerade att deras kontor var i terminal 2. Vi tog oss dit men när vi kom fram var det inte alls så, så det var bara att ta sig tillbaka till terminal 1 igen.

3. 5 minuter efter att vi startade blev vi stoppade av polisen p.g.a en påhittad felksväng. 400 pesos mer till den mexikanska korruptionen.

4. Ny bil = utforskning av alla knappar. Inte så smart att trycka på knappen som öppnar bakluckan när man befinner sig på motorvägen vilket gjorde att det var nära att alla väskorna ramlade ut.

Efter alla incidenter kom vi i alla fall till slut iväg. Den första bilresan blev lång (ca. 5 timmar) men under vägen kunde vi beundra de fina miljöerna som svischade förbi fönstret. Vägen mellan Mexico City och Veracruz ligger delvis i bergen och man passerar några av de vulkaner som ligger runtomkring Mexico City. På många stället fick vi tillfälle att stanna till för att ta kort eller bara för att njuta av utsikten. För varje dag som jag tillbringar i detta gigantiska land tycker jag bara mer och mer om det

.

Veracruz som stad har inte så mycket att erbjuda. Staden har en av Mexicos största hamnar som alltid är i full gång men så mycket mer än så finns inte. Därför blev vårt stopp i Veracruz inte speciellt lågt, mer eller mindre bara under natten. Men vi hann besöka ett gammalt fängelse och fort, San Juan de Ulúa, från 1500-talet där flera stora personer från den mexikanska historien har suttit fängslade. Eftersom Mexico i år firar 200 år av självständighet har de satsat mycket på att kunna restaurera gamla byggnader och kulturminnen inför firandet. Även San Juan de Ulúa är under restarurationer vilket gjorde att man inte kunde besöka detta otroliga kulturarv på ett bra sätt. Många delar var avstängda och de hade lett ut allt vatten vilket gjorde att det luktade mycket.

Någonting som jag har saknat mycket under den tiden som jag har bott i Mexico City är fisk och skaldjur. När vi nu befann oss så nära havet var det klart att fisk skulle ätas! Att för första gången på månader kunna äta en otroligt god fiskfilé är någonting som jag länge hade längtat efter.

På kvällen fisk på tallriken och på dagen fisk i akvarium. Dag 2 i Veracruz tog vi oss en snabb titt inne i akvariet som sägs vara det största i Mexico, för att sedan röra oss vidare mot Villahermosa (vacker by). Precis som namnet säger är det en vacker stad fast med mexikanska mått mätt ganska nybyggd, det var spanjorerna som byggde den efter att de tagit över Mexico på 1500 -talet. På vägen stannade vi till på två små städer, en där man kunde se det enda Olmeca huvudet som har stängda ögon och den andra som ligger precis vid en lagun med en helt otrolig utsikt.

Vår tid i Villahermosa blev inte heller speciellt lång då vi efter en lång bilfärd kom fram sent och det enda som vi fick tid till var att inackordera oss hos några av Horacios släktingar där vi skulle spendera natten. Det var skönt att komma fram till ett riktigt hem och kunna sova ut för att kunna vara utvilade för dag 3.

1. Jannis och Horacio i bussen på väg till terminalen. 2. Hela gänget. 3. En av de otroliga utsikterna som vi stötte på på vägen mot Veracruz. 4. San Juan de Ulúa. 5. Hur lång är en sjöko? 6. Det enda Olmeca huvudet med stängda ögon. 7. Den otroliga lagunen.

God fortsättning!

Nu var det ett tag sedan jag skrev och det har hänt ganska mycket sedan sist. För alla er som väntar på bilder och berättelser från resan som jag gjorde i slutet av december kommer de att komma så snart som möjligt. Men så länge kan ni få se några bilder från mitt första lopp på 2 400 meters höjd! Den här gången blev det 10 km men snart väntar halv maran!

1. Min målgång, helt slut var jag men stolt över att ha klarat det. Till hjälp den sista sträckan hade jag den svenska flaggan och en Gatorade sponsor som sprang och peppade (det är också hennes tummar som man ser i kanten)

2. Efter målgången.