Oaxaca, Ixtepec och las velas

Oaxaca är en region som ligger i södra delen av Mexico, det tar ungefär 12 timmar att åka dit med buss från Mexico City. I onsdagskväll bar det iväg för mig mot en liten by, Ixtepec som ligger i de södra delarna av Oaxaca. Det var meningen att jag skulle spendera helgen där nere då de firade "las velas", byns karneval, men min helg blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Efter en lång natts resa kom jag fram 9 på morgonen i Ixtepec. Där väntade på mig Adela och Ambrosio, föräldrarna till en av volontärerna i AFS, Pepe. Det var också Pepe som bjöd ner mig men som tyvärr inte kunde var där själv då han var tvungen att jobba. Så istället skulle jag bo hemma hos Adela och Amborsio, ett par på ca. 70 år och som själva under många år har tagit emot studenter men som nu är pensionerade.

Det första som man känner av när man kommer fram i Ixtepec är värmen, att komma från ett höstligt Mexico City till tropisk värme känns av. Det finns många byar i Mexico som är extremt fattiga och speciellt de som ligger i närheten av bergskedjor som denna, men Ixtepec är en relativt väl bergen by. Men det betyder inte att det inte finns fattigdom, utan bara att den inte är lika utbredd och inte heller den extrema som det finns i många andra delar.

I regeringens försök att stoppa narkotika trafiken har presidenten satt in militären som fungerar som en slags narkotika polis, men de hjälper även till att stoppa den illegala invandringen som finns främst från mellan Amerika i ett försök att sedan kunna ta sig över till USA. Vi blev

stoppade av militären både på dit vägen men även på hemvägen då de letade igenom bussen för att föröka hitta narkotika (?), vapen och illegala invandrare. De tog ut några från bussen som var tvungna att visa upp sina papper, som tur var var inte jag en av dem utan var bara tvungen att visa upp min väska.

Tillbaka till Ixtepec: första dagen gjorde jag i praktiken ingenting. Adelita och Ambrosio tyckte att jag var tvungen att vila ut efter min långa resa, men jag som var ivrig att utforska området och byn var inte alls trött. Men då de inte tyckte att det var bra för mig att gå ut på äventyr på egenhand blev det en dag hemma med mycket läsning och vilande. Vilket inte heller alltid är så dumt, men just då kände jag att jag ville passa på och se så mycket som möjligt.

På kvällen var det däremot dags för den verkliga anledningen till varför jag hade åkt till Ixtepec, las velas. På torsdags kvällen var det något som kallas för "la calenda" då alla samlas hemma hos

någon av de olika "madrinas" dvs. gudmödrar till festligheterna och sedan marscherar iväg mot centrum där de olika sällskapen möts. Som i majoriteten av mexikanska festligheter är hela aktiviteten är fylld med dans och levande musik och alla har på sig de traditionella kläderna, även jag!

På fredagen var det sedan dags för den stora festen. Under dagen åkte vi till Juchitán, den närmaste staden. Där spenderade vi någon timme i marknaden för att sedan göra lite sightseeing, staden är inte speciellt stor och det finns egentligen inte så mycket att se, men det är kul att ha varit där.

På kvällen var det då dags för las velas. Vad man gör är att alla samlas i en stor lokal med live band, där alla äter tillsammans och sedan dansar. Men så måste det så klart också finnas en drottning, som inte gör så mycket mer än att stå och se bra ut. Det roliga med de mexikanska festerna är att det är en otrolig stämning, alla, unga som gamla; män som kvinnor, dansar och

har roligt, det är en familjefest!

När jag sedan vaknade på lördagsmorgonen hade jag bestämt mig, jag ville hem. Det var en blandning av längtan hem till familjen och till storstaden men även kände jag att jag inte riktigt

trivdes där jag var. Adela och Ambrosio var jätte snälla mot mig, men det fanns så mycket som jag ville göra som jag inte kunde, så det kändes dumt att ta semesterdagar för att inte göra någonting. Jag är inte direkt den personen som ger upp, men vad är det för mening att stanna kvar på ett ställe där jag inte vill vara eller inte trivs?

Det svåra var sedan att övertala Ambrosio och Adela att jag inte skulle stanna kvar 2 dagar till. Det tog en tid, de ville nästan med tvång inte låta mig åka tillbaka tidigare då jag då skulle missa den stora festen på söndagen. Men jag hade redan bestämt mig och envis som jag är blev det också så som jag ville.

Hela den dagen blev sedan som en stor lättnad, det var ett bra beslut att åka hem tidigare då jag då också fick söndagen hemma att göra det jag ville. Eftersom jag bara hade en dag kvar i Ixtepec ville jag gå till marknaden och köpa traditionella saker som är mycket billigare i byarna än i City. Som hjälp fick jag deras hemhjälp, en flicka på 15 år som hjälper till med städning och matlagning, som visade mig runt i byn och marknaden. Det var synd att jag inte träffat henne tidigare då hon var jätte snäll och

otroligt trevlig. Av dem som jag hitintills har träffat har de gladaste och generösaste människorna varit dem med sämre ekonomiska förutsättningar, de är på något sätt vana att dela med sig av det lilla som de har, hur lite det än kan vara.

Även fast helgen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig är jag glad att jag åkte. Jag har fått se andra delar av detta stora land, träffat otroligt trevliga människor och lärt mig mer av den Mexikanska kulturen. Visst jag åkte hem tidigare än planerat och jag gjorde inte allt som jag ville ha gjort men om allting skulle hela tiden gå som man planerade skulle livet inte vara lika oförutsägbart och äventyrligt.

1. Jag med traditionella kläder 2. Ambrosios och Adela 3. Marknaden i Juchitán 4. De klänningar som jag hade på mig för festligheterna 5. Traditionell dans under "las velas"

Viva México, Viva!

Det finns några saker som inte får saknas för att kunna säga att man har varit på en mexikansk fest: massa mat och tequila. Sen är det inte heller fel om hela lokalen är utsmyckad med de mexikanska färgerna, flaggor och att alla är uppklädda med de traditionella

mexikanska kläderna, det är då som man får en riktig "fiesta mexicana".

I år var det 199 år sedan México blev fritt från Spanien, efter nästan 300 år av kolonisering. Självständighetsdagen firas varje år den 15 september men självaste dagen är den 16. På torg i hela landet firas det stort med en cermoni som kallas för "el grito" (ropet) som ska symbolisera talet som Hidalgo (en av ledarna under befrielsekriget mot spanjorerna) höll för folket och beodrade uppror mot spanjorerna. De självaste orden är det ingen som vet och talet har blivit modifierat med tiden för att kunna passa de olika regeringarna, på México Citys

största torg är det självaste presidenten som säger talet och det samlas tusentals människor för

att se det hela, vilket gör att trängsel är enorm.

Den 16 september hålls en stor militär parad med över 13 500 militärer som går genom delar av Mexico City. Förutom militärer deltar det även flygplan, helikoptrar, hästar, pansarvagnar mm. allt för att visa upp militären och landets styrka.

Det här är en av Méxicos viktigaste dagar och det är en stor folkfest: flaggor och prydnader med de mexikanska färgerna har sålts på gatorna i veckor innan och alla är stolta över att vara mexikaner. Även fast presidenten har en stor roll under festligheterna spelar det ingen roll att varken han eller regeringen är så speciellt populära, det här är folkets och Mexicos dag!

För mig blev det ett roligt firande, först gick vi hem till farbror och faster där de hade lagat den traditionella rätten pozole, en soppa av majs och kött, super god! Jag och Danielle stannade där ett tag för att sedan gå vidare hem till en av volontärerna i Mexico City

, Horacio. Hemma hos honom hade en stor del av dem från kontoret och några av dem som är här för volontärarbete samlats. Alla var utkläda med de traditionella kläderna och huset var dekorerat med de mexikanska färgerna. Vi lekte lekar, pratade och spelade spel hela natten så jag och Danielle var inte hemma förrens kl.5 på morgonen.

Dagen efter fick jag chansen att själv laga pozole. Jag åkte hem till Nancy för att äta luch och eftersom hon trode att jag aldrig hade smakat det hade hon planerat att vi skulle laga pozole. Även fast det var första gången för oss båda blev den riktigt bra (okej vi fick lite hjälp av hennes syster), det smakar alltid bättre när man har kämpat

med det själv.

1. Méxikanska flaggan hemma hos faster och farbror. 2. Nancy lagar pozole 3. Typiska dräkter på tyskarna.

Vad är Mexico utan kaos?

Förutom fotboll har México ett antal nationalsporter, där den största måste nog vara att skapa trafikkaos. Den som genom att manifestera lyckas störa trafiken på så stort sätt som möjligt är också den som uppnår mest. Utan att ha suttit i en riktig trafikstockning eller i en knökfull tunnelbana kan man inte säga att man har varit i Mexico City, varje vecka är det någonting som man ska manifestera emot och också gärna i rusningstrafik och på den största gatan för att skapa så mycket kaos som möjligt.
Det gör att det är omöjligt att räkna ut hur lång tid det kommer att ta att förflytta sig, en sträcka som normalt sett tar 20 minuter kan vid en annan tid ta 1,5 timma. Att folk kommer försent är därför inte så konstigt och specillet nu när det regnar så mycket. De små marginalerna som finns i det mexikanksa trafiknätet förstörs helt av regnet: köerna blir längre, tunnelbanan trängre och kaosen större.

Under den senaste veckan har ganska mycket i mitt liv ändrats, den plötsliga flytten gjorde att mycket förändrades: en ny gata, nya rutiner, ny familj, ny säng, nya matvanor, nya kontakter, etc. Men som tur var har det mesta blivit till det bättre, det sämsta är att 20 minuters gångväg, vilket hittils nästan var min enda dagliga kondition, har bytts ut till 30 minuter i tunnelbana.

Den nya familjen är av en helt annan konstalation än min gamla, istället för ett yngre par bor jag numera med min kollega Danielle, hennes mamma Marina, och mammans moster Aida. Direkt när jag kom in i deras hus märkte jag skillnaden, huset har de haft i 4 generationer och varje generation har efterlämnat saker. Fotografier, möbler och prydnader har alla satt sin egna prägel på huset och man märker att hela atmosfären är annorlunda då man på långt håll känner värmen och kärleken som har spirat under många årtionden, och som fortfarande växer. Det här är mer som ett hem, medan det andra var en kontorsbyggnad. Jag känner att jag inte kunnat komma till en bättre plats just nu. Men ändå vet jag inte om jag kommer att bo kvar här hela året, problematiken är att jag och Danielle jobbar tillsammans och kommer därför att vara tillsammans 24 timmar om dygnet, vi får se hur det går.

México tiene, además del fútbol, varios deportes nacionales donde uno de los más grandes es crear caos en el tráfico. Él que mediante manifestaciones puede crear el máximo caos en el trafico es él que obtiene más. Sin haber estado en un