Äntligen här

Den har inte riktigt kommit ännu. Jag väntar fortfarande på att den där känslan ska komma inkrypande, att den ska göra så att jag förstår. Men ännu har den inte kommit. Just nu känns ett år som en evighet. Men jag vet också att det kommer att bli ett stort äventyr.
México City. En av världens största städer med en population som kan ha en felräkning på hela Sveriges befolkning, kommer under de kommande 11 månaderna att vara mitt nya hem. Men jag har nog inte riktigt förstått det ännu. Klockan börjar nu sakta närma sig halv åtta, men det känns som om den kunde vara närmare tre på eftermiddagen. Tidsomställningen har gjort att jag inte riktigt har kunnat sova bra inatt, även fast jag igår, så trött som jag var, trodde att jag skulle kunna sova hela dagen. I går på flygplatsen blev jag upphämtad av Claudia, Yesmin och Carla som alla tre jobbar på AFS-kontoret. Efter att ha gått igenom passkontroll, tull och hämtat min väska kom jag ut nästan två timmar efter att vi skulle ha landat. Väl framme bar det sedan iväg till det som skulle bli mitt nya hem. Jag hade ingen aning om vart vi skulle utan trodde att vi skulle åka hem till Afs Mexicos general sekreterare, där de hade sagt att jag skulle få bo om de inte hittade något annat. Men så blev det inte. Istället kom vi fram till ett ganska stort hus som för tankarna till gamla västernfilmer och som på nått sätt känns väldigt Mexicanskt. Huset tillhör Jessica och Juan José som även använder det till att hyra ut kontorslokaler.