Silvrets huvudstad

Det är äventyren och de små utflykterna som just nu gör så att det här året känns värt det hela. Innan jag åkte hit hade jag inte en aning om vad Mexico har att erbjuda och det som jag mest tänkte på var gamla amerikanska västern filmer med stora öknar och indianer. Det tog inte så lång tid innan jag insåg vad fel jag hade och efter igår kan jag definitivt säga att Mexiko har så himla mycket mer att erbjuda, jag var i Taxco!

Det tar en ca 2 och en halv lång bussresa i de slingriga bergen i de fantastiskt gröna landskapen

innan man kommer fram till Taxco. Okej, jag kanske hade lite fel i inledningen, i Taxco kan det faktiskt kännas som om man befinner sig i en gammal västern film då byn mest är känt för deras silvergruvor. Det går inte att undvika att köpa silver när man befinner sig i Taxco, på varje gata finns det ett flertal silverbutiker och det är billigt, det märks att det är Taxcos största sysselsättning.

Det var när spanjorerna kom till Mexico på 1500-talet som man upptäckte de stora silvergruvorna och under många århundraden var de en stor bidragande faktor till det spanska kungahusets rikedomar. Men även de spanjorer som bodde i

området gjorde sig hiskligt rika på silvergruvorna och en av dem var ensam finansiär till den otroliga kyrkan som byggdes i byn. Redan på utsidan ser man att den är speciell och både Jannis och jag stod bara och gapade när vi gick in i kyrkan. Tyvärr så är den just nu under reparation så att stora delar av dekorationerna var övertäckta men ändå blev vi både helt stumma av häpnad. Bara på väggen bakom altaret fanns det mer än 400 figurer, målningar,

avbilder, byster mm. och allt täckt utav guld. Vi kom båda överrens om att det inte går att fånga det hela på bild och det är väldigt svårt att beskriva, så ni får helt enkelt åka dit för att se själva!

Taxco är inte speciellt stort och den dagen som vi var där var alldeles lagom. Man kan gå omkring och kolla på silver i timmar och tyvärr så finns det lite för många "in kastare" vilket gör att den mysiga stämningen förstörs. Men en av stadens största inkomstkällor är turismen så det kan

ändå vara försåtligt att den har fått en sådan utveckling.

Det är lite krångligt att förstå gatornas logik (jag skulle tro att det inte riktigt finns någon) och det är väldigt brant då Taxco är beläget på en bergssida men gör det hela väldigt vackert. Mot toppen av berget finns en gigantisk Jesus staty á la Rio de Janerio, vilket bidrar till stadens stora skönhet. Genom att ta en av de gamla wolksvagen minibussarna genom byarna högre upp på berget kommer man fram till statyn och får en otrolig utsikt över hela staden och omgivningarna.

Vi hade en väldigt tur att vi kom till Taxco under deras sista dag av "silver festerna" och då är det alltid det traditionella åsneloppet, jag trode aldrig att jag skulle få se ett under mitt år i Mexiko men det här landet har än så länge inte slutat att överraska mig.

1. Jag på ett kafé. 2. Åsneloppet 3. Den otroliga utsikten 4. Jesus statyn på toppen utav berget.

Glad 1:a advent!

Den där riktiga julstämningen saknas fortfarande för min del, även fast man här redan i september började med juldekorationerna i varuhusen och butikerna. Att det saknas för mig kan nog ha mycket att göra med att det fortfarande är ca. 25 grader varmt och solsken, det blir inte den där mysiga känslan som hemma.

1:a advent firas på ungefär samma sätt som i Sverige, fast en aning mer religiöst. Även här tänds adventsljustaken, men till skillnad från i alla fall i min familj hemma, under böner. Varje vecka ska man tänka på någonting extra mycket och den här veckan är det ödmjukhet. Jag tycker att idén är väldigt bra, vi behöver tänka lite mer på varandra så vad passar då inte bättre än att i jultider varje vecka ha en sak som man tänker lite extra på. För vad är julen om inte en högtid då man tänker på andra och tar hand om varandra lite mer. Det är någonting som vi alltid borde göra men som lätt glöms bort i alla vardagsbekymmer.

Glad 1:a advent alla!

1. Mamá Marina tänder första ljuset.

Jag glömde nästan...

TACK ALLA ni för de jätte fina kommentarerna! Och speciellt TACK till MAISEN, vilket jobb!! Det var nog den bästa födelsedagspresenten som jag kunde få!

Día de los muertos

Den stora blandningen i den mexikanska kulturen från både Spaniens och Indianernas religioneroch kulturer har lett till en av Mexicos största och viktigaste traditioner: Día de los muertos": "De dödas dag" eller något som vad vi i Sverige skulle kunna kalla Allhelgonadagen. Den saliga blandningen av influenser har gjort att "Día de los muertos" är en mix av allt, från starkt kristen helgdag till en Indiansk tradition. Många säger ofta att Mexikanerna skrattar åt döden något som kan vara lätt att tro när man ser dem festa på kyrkogårdar bland gravstenarna vilket är en ganska vanlig syn i provinserna under denna högtid.

Indianernas influenser har avspeglats på bland annat mexikanernas sätt att se på döden, ett mycket lättsammare än vad vi i t.ex.Sverige gör. Indianerna har alltid ansett att det inte finns

något liv utan död och att döden därför är en del av livet, det är inte slutet utan bara början på

någonting nytt. Spanjorernas många försök till att lyckas göra Mexico katolskt har lett till den

saliga blandning som Día de los muertos innebär.

Det är mycket kvar från det gamla innan koloniseringen, däribland synsättet på döden och de offer gåvor som man sätter upp för att hedra de döda men numer med influenser från Kristus

och katolicismen. Offergåvorna kan man hitta

runt hela stan där en av de mest kända här i huvudstaden är UNAMs (Universidad

Nacional Autónoma de Mexico) där varje fakultet sätter upp sina egna med olika teman varje år (i år var temat Edgar Allan Poe, då det var 200 år sedan han föddes). Men under "Día de los muertos" ska självklart också bilarna dekoreras och under högtiden kan man se bilar som kör

runt med diverse döskallar, skelett eller rentav dekorerade som håriga monster.

Då förr offergåvorna

var människor har de nu gått över till lite mer oskyldiga former, men de

finns i alla olika storlekar. De har framför allt som uppgift att ge mat och dryck till de döda som

besöker sina hus den 2 november. Det

obligatoriska i gåvorna är alltid blommor, "Pan de muerto" (en sorts sockerkringla), frukt, vatten,

tequila, döskallar, salt, fotografier på de döda, pappersdekorationer, mm. Det viktigaste måste ändå vara saker, drycker eller mat som den

döde speciellt uppskattade t.ex. cigaretter, öl, köttbullar, något instrument, etc. allt för att de döda ska kunna njuta när de kommer tillbaka till jordlivet för natten.

Självklart ska det ju också vara stort firande för oss levande också. Ofta äts det mycket majs i

alla dess varianter, dricks tequila och dansas med "mariachis" (ungefär som svenska dansband). Det är helt enkelt en traditionell mexikansk fest, som jag med stor sannolikhet kommer att ta med mig många influenser hem!

1. Typisk dekoration: en döskalle och i bakgrunden "pan de muerto"

2. Ett typiskt exempel på hur gåvorna kan se ut, detta hemma hos oss.

3. Små dockor som offergåvor.

4. En kanske inte så klassisk "ofrenda", ett av bidgaren i UNAM (i bakgrunden kunde man höra en av Edgar Allan Poes berättelser läsas upp)

De senaste veckorna i bilder

Vulkanen "El Nevado de Toluca", som efter att inte längre vara verksam har bildat en stor lagun i kratern. Den räknas som en av de högsta bergen omkring Mexico City med dess 4 650 m till toppen. Det var också dit upp som jag klättrade. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle påverkas så mycket av höjden men fick tillslut erkänna att jag var tvungen att vila vart 10 steg på grund av den tunna luften och vad trött man blev av att klättra. Det är nog den högsta höjden jag varit på, jag som är van vid att leva i nivå med havet!

Querétaro, en annan stad från spanska kolonial tiden, här är "los arcos", en bro för att

transportera vatten från ena änden av staden till den andra.

En av världens högsta pyramider, Sol pyramiden

i Teotihuacán, ligger precis bredvid Mexico City, helt otroligt vackert! Pyramiderna byggdes av Inka indiarnerna och hade stor religiös betydelse. Gången som syns i mitten skulle föreställa ryggraden, Sol pyramiden, som syns till vänster på bilden, hjärtat och Mån pyramiden som jag står på symboliserar hjärnan. Hela staden var målad i rött och vitt efter blodet och skelettets färger, man kan fortfarande efter mer än 1000 år sedan platsen övergavs kan man se målningar efter indianerna.

Den gigantiska Sol pyramiden

Jag på toppen av Sol pyramiden med Mån pyramiden i bakgrunden.

Puebla!

Jaha, då var det då dags för nästa resa. Den här gången styrde kosan mot Puebla, en stad från kolonial tiden och en av Mexicos mest välbehållna från spanjorernas invasion. Den har även blivit tilldelad UNESCOs världsarv för dess byggnader och parker, vilket den verkligen förtjänar.

Det finns många fördelar med att jobba med ett så stort nätverk som AFS är: bl.a att det i nästan varje storstad finns någon volontär som man kan träffa, som vill visa en runt eller som man till och med kan bo hos. Den här gången hade vi den otroliga turen att kunna bo hos vår chefs familj. Vi, eftersom det inte var det min idén att åka, utan Jannis, tysken som också jobbar på kontoret. I fredags eftermiddag blev det en 2 timmars bussfärd för mig och Jannis tills vi kom fram till Puebla. Efter ett litet missförstånd på vägen fick vi vänta ett tag på stationen på Laurena (vår chefs syster) men tillslut kom de och vi kunde åka iväg hem till dem.

Väldigt trötta efter resan och en kort sightseeing, kom vi sedan hem till dem. De: Laurena, hennes 2 år gamla son, Arturo, och Fru Gómez, bor i ett hus i söder om centrum nära stadens universitet. Huset är ganska litet så för att vi alla skulle få någonstans att sova beslutade de sig för att dela säng så att jag och Jannis skulle få våra egna. Efter mycket protesterade från våran sida blev det slutgiltiga beslutet ändå det och vi alla kröp till sängs efter en god middag.

Lördagen var sedan vår enda dag i Puebla och för att kunna ta tillvara på den så bra som möjligt beslutade jag och Jannis oss för att gå upp tidigt. Riktigt så tidigt som vi hade tänkt oss blev det inte då det inte alltid är lätt att få en 2-åring att göra saker snabbt om han inte vill, men tillslut kom vi iväg till stadens centrum. Puebla är väldigt lätt att orientera sig i då alla gatorna är parallella med varandra och istället för namn är de numrerade efter hur långt ifrån centrala torget som de ligger. Staden är även känd för alla dess kyrkor, och jag kan hålla med om att det fanns massor. Vi gjorde inte så mycket mer på dagen än att gå runt i hela staden och kolla in alla fina byggnader, marknader och parker. På kvällen sedan träffade vi en annan volontär, Pepe, som också var den som bjöd ner mig till Ixtepec förra helgen. Han tog med oss på en familje middag

där vi fick Pozole och pratade mycket med hans familj, nu har jag till och med fått ett nytt ställe att bo på om jag vill komma tillbaka till Puebla. Lite senare blev det sedan utgång och jag och Jannis kom inte hem förrens 4 på morgonen och var helt slut efter en hel dag ute.

På söndagen blev det en utflykt till Cholula, staden med de 365 kapellen, en för varje dag, som ligger bredvid Puebla. Okej, riktigt 365 är det inte men det finns massor! I Cholula finns också en berömd pyramid som spanjorerna vid deras invasion byggde en kyrka mitt uppe på. Det är riktigt häftigt att kunna gå i gångarna i pyramiden och tänka på att här gick det människor för mer än 700 år sedan!

Efter ett besök av pyramiden och kyrkan blev det sedan tid att åka hem igen. Både jag och Jannis var riktigt nöjda över våran helgutflykt och vi båda är säkra på att vi kommer att åka tillbaka till Puebla.

1. Jag framför katedralen 2. En av alla kyrkor.

Oaxaca, Ixtepec och las velas

Oaxaca är en region som ligger i södra delen av Mexico, det tar ungefär 12 timmar att åka dit med buss från Mexico City. I onsdagskväll bar det iväg för mig mot en liten by, Ixtepec som ligger i de södra delarna av Oaxaca. Det var meningen att jag skulle spendera helgen där nere då de firade "las velas", byns karneval, men min helg blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Efter en lång natts resa kom jag fram 9 på morgonen i Ixtepec. Där väntade på mig Adela och Ambrosio, föräldrarna till en av volontärerna i AFS, Pepe. Det var också Pepe som bjöd ner mig men som tyvärr inte kunde var där själv då han var tvungen att jobba. Så istället skulle jag bo hemma hos Adela och Amborsio, ett par på ca. 70 år och som själva under många år har tagit emot studenter men som nu är pensionerade.

Det första som man känner av när man kommer fram i Ixtepec är värmen, att komma från ett höstligt Mexico City till tropisk värme känns av. Det finns många byar i Mexico som är extremt fattiga och speciellt de som ligger i närheten av bergskedjor som denna, men Ixtepec är en relativt väl bergen by. Men det betyder inte att det inte finns fattigdom, utan bara att den inte är lika utbredd och inte heller den extrema som det finns i många andra delar.

I regeringens försök att stoppa narkotika trafiken har presidenten satt in militären som fungerar som en slags narkotika polis, men de hjälper även till att stoppa den illegala invandringen som finns främst från mellan Amerika i ett försök att sedan kunna ta sig över till USA. Vi blev

stoppade av militären både på dit vägen men även på hemvägen då de letade igenom bussen för att föröka hitta narkotika (?), vapen och illegala invandrare. De tog ut några från bussen som var tvungna att visa upp sina papper, som tur var var inte jag en av dem utan var bara tvungen att visa upp min väska.

Tillbaka till Ixtepec: första dagen gjorde jag i praktiken ingenting. Adelita och Ambrosio tyckte att jag var tvungen att vila ut efter min långa resa, men jag som var ivrig att utforska området och byn var inte alls trött. Men då de inte tyckte att det var bra för mig att gå ut på äventyr på egenhand blev det en dag hemma med mycket läsning och vilande. Vilket inte heller alltid är så dumt, men just då kände jag att jag ville passa på och se så mycket som möjligt.

På kvällen var det däremot dags för den verkliga anledningen till varför jag hade åkt till Ixtepec, las velas. På torsdags kvällen var det något som kallas för "la calenda" då alla samlas hemma hos

någon av de olika "madrinas" dvs. gudmödrar till festligheterna och sedan marscherar iväg mot centrum där de olika sällskapen möts. Som i majoriteten av mexikanska festligheter är hela aktiviteten är fylld med dans och levande musik och alla har på sig de traditionella kläderna, även jag!

På fredagen var det sedan dags för den stora festen. Under dagen åkte vi till Juchitán, den närmaste staden. Där spenderade vi någon timme i marknaden för att sedan göra lite sightseeing, staden är inte speciellt stor och det finns egentligen inte så mycket att se, men det är kul att ha varit där.

På kvällen var det då dags för las velas. Vad man gör är att alla samlas i en stor lokal med live band, där alla äter tillsammans och sedan dansar. Men så måste det så klart också finnas en drottning, som inte gör så mycket mer än att stå och se bra ut. Det roliga med de mexikanska festerna är att det är en otrolig stämning, alla, unga som gamla; män som kvinnor, dansar och

har roligt, det är en familjefest!

När jag sedan vaknade på lördagsmorgonen hade jag bestämt mig, jag ville hem. Det var en blandning av längtan hem till familjen och till storstaden men även kände jag att jag inte riktigt

trivdes där jag var. Adela och Ambrosio var jätte snälla mot mig, men det fanns så mycket som jag ville göra som jag inte kunde, så det kändes dumt att ta semesterdagar för att inte göra någonting. Jag är inte direkt den personen som ger upp, men vad är det för mening att stanna kvar på ett ställe där jag inte vill vara eller inte trivs?

Det svåra var sedan att övertala Ambrosio och Adela att jag inte skulle stanna kvar 2 dagar till. Det tog en tid, de ville nästan med tvång inte låta mig åka tillbaka tidigare då jag då skulle missa den stora festen på söndagen. Men jag hade redan bestämt mig och envis som jag är blev det också så som jag ville.

Hela den dagen blev sedan som en stor lättnad, det var ett bra beslut att åka hem tidigare då jag då också fick söndagen hemma att göra det jag ville. Eftersom jag bara hade en dag kvar i Ixtepec ville jag gå till marknaden och köpa traditionella saker som är mycket billigare i byarna än i City. Som hjälp fick jag deras hemhjälp, en flicka på 15 år som hjälper till med städning och matlagning, som visade mig runt i byn och marknaden. Det var synd att jag inte träffat henne tidigare då hon var jätte snäll och

otroligt trevlig. Av dem som jag hitintills har träffat har de gladaste och generösaste människorna varit dem med sämre ekonomiska förutsättningar, de är på något sätt vana att dela med sig av det lilla som de har, hur lite det än kan vara.

Även fast helgen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig är jag glad att jag åkte. Jag har fått se andra delar av detta stora land, träffat otroligt trevliga människor och lärt mig mer av den Mexikanska kulturen. Visst jag åkte hem tidigare än planerat och jag gjorde inte allt som jag ville ha gjort men om allting skulle hela tiden gå som man planerade skulle livet inte vara lika oförutsägbart och äventyrligt.

1. Jag med traditionella kläder 2. Ambrosios och Adela 3. Marknaden i Juchitán 4. De klänningar som jag hade på mig för festligheterna 5. Traditionell dans under "las velas"

Viva México, Viva!

Det finns några saker som inte får saknas för att kunna säga att man har varit på en mexikansk fest: massa mat och tequila. Sen är det inte heller fel om hela lokalen är utsmyckad med de mexikanska färgerna, flaggor och att alla är uppklädda med de traditionella

mexikanska kläderna, det är då som man får en riktig "fiesta mexicana".

I år var det 199 år sedan México blev fritt från Spanien, efter nästan 300 år av kolonisering. Självständighetsdagen firas varje år den 15 september men självaste dagen är den 16. På torg i hela landet firas det stort med en cermoni som kallas för "el grito" (ropet) som ska symbolisera talet som Hidalgo (en av ledarna under befrielsekriget mot spanjorerna) höll för folket och beodrade uppror mot spanjorerna. De självaste orden är det ingen som vet och talet har blivit modifierat med tiden för att kunna passa de olika regeringarna, på México Citys

största torg är det självaste presidenten som säger talet och det samlas tusentals människor för

att se det hela, vilket gör att trängsel är enorm.

Den 16 september hålls en stor militär parad med över 13 500 militärer som går genom delar av Mexico City. Förutom militärer deltar det även flygplan, helikoptrar, hästar, pansarvagnar mm. allt för att visa upp militären och landets styrka.

Det här är en av Méxicos viktigaste dagar och det är en stor folkfest: flaggor och prydnader med de mexikanska färgerna har sålts på gatorna i veckor innan och alla är stolta över att vara mexikaner. Även fast presidenten har en stor roll under festligheterna spelar det ingen roll att varken han eller regeringen är så speciellt populära, det här är folkets och Mexicos dag!

För mig blev det ett roligt firande, först gick vi hem till farbror och faster där de hade lagat den traditionella rätten pozole, en soppa av majs och kött, super god! Jag och Danielle stannade där ett tag för att sedan gå vidare hem till en av volontärerna i Mexico City

, Horacio. Hemma hos honom hade en stor del av dem från kontoret och några av dem som är här för volontärarbete samlats. Alla var utkläda med de traditionella kläderna och huset var dekorerat med de mexikanska färgerna. Vi lekte lekar, pratade och spelade spel hela natten så jag och Danielle var inte hemma förrens kl.5 på morgonen.

Dagen efter fick jag chansen att själv laga pozole. Jag åkte hem till Nancy för att äta luch och eftersom hon trode att jag aldrig hade smakat det hade hon planerat att vi skulle laga pozole. Även fast det var första gången för oss båda blev den riktigt bra (okej vi fick lite hjälp av hennes syster), det smakar alltid bättre när man har kämpat

med det själv.

1. Méxikanska flaggan hemma hos faster och farbror. 2. Nancy lagar pozole 3. Typiska dräkter på tyskarna.

Vad är Mexico utan kaos?

Förutom fotboll har México ett antal nationalsporter, där den största måste nog vara att skapa trafikkaos. Den som genom att manifestera lyckas störa trafiken på så stort sätt som möjligt är också den som uppnår mest. Utan att ha suttit i en riktig trafikstockning eller i en knökfull tunnelbana kan man inte säga att man har varit i Mexico City, varje vecka är det någonting som man ska manifestera emot och också gärna i rusningstrafik och på den största gatan för att skapa så mycket kaos som möjligt.
Det gör att det är omöjligt att räkna ut hur lång tid det kommer att ta att förflytta sig, en sträcka som normalt sett tar 20 minuter kan vid en annan tid ta 1,5 timma. Att folk kommer försent är därför inte så konstigt och specillet nu när det regnar så mycket. De små marginalerna som finns i det mexikanksa trafiknätet förstörs helt av regnet: köerna blir längre, tunnelbanan trängre och kaosen större.

Under den senaste veckan har ganska mycket i mitt liv ändrats, den plötsliga flytten gjorde att mycket förändrades: en ny gata, nya rutiner, ny familj, ny säng, nya matvanor, nya kontakter, etc. Men som tur var har det mesta blivit till det bättre, det sämsta är att 20 minuters gångväg, vilket hittils nästan var min enda dagliga kondition, har bytts ut till 30 minuter i tunnelbana.

Den nya familjen är av en helt annan konstalation än min gamla, istället för ett yngre par bor jag numera med min kollega Danielle, hennes mamma Marina, och mammans moster Aida. Direkt när jag kom in i deras hus märkte jag skillnaden, huset har de haft i 4 generationer och varje generation har efterlämnat saker. Fotografier, möbler och prydnader har alla satt sin egna prägel på huset och man märker att hela atmosfären är annorlunda då man på långt håll känner värmen och kärleken som har spirat under många årtionden, och som fortfarande växer. Det här är mer som ett hem, medan det andra var en kontorsbyggnad. Jag känner att jag inte kunnat komma till en bättre plats just nu. Men ändå vet jag inte om jag kommer att bo kvar här hela året, problematiken är att jag och Danielle jobbar tillsammans och kommer därför att vara tillsammans 24 timmar om dygnet, vi får se hur det går.

México tiene, además del fútbol, varios deportes nacionales donde uno de los más grandes es crear caos en el tráfico. Él que mediante manifestaciones puede crear el máximo caos en el trafico es él que obtiene más. Sin haber estado en un

Drama!

Att jag skulle lära mig massor under mitt år här har jag aldrig tvivlat på. Men det finns vissa saker som man helst inte skulle vilja veta någonting av. Just nu har sakerna blivit så kompiserade i familjen där jag bor att jag mer eller mindre måste "fly" härifrån. Det låter dramatiskt jag vet, men relationsdraman har lagt sig på varandra att jag nu har hamnat i en situation som jag verkligen inte ville hamna i: emellan Jessica och Juan. Så idag har jag återigen packat min väska för att ev. redan imorgon flytta. Vart jag kommer att hamna någonstans är inte säkert ännu, men jag har kontorets fulla stöd vilket jag är väldigt tacksam för.

Helgen har varit ganska upp och ner. Vi åkte till León en stad ca. 4 timmar norr om México City för att titta på när Juan tävlar med sin motorcykel. Efter att för första gången se en tävling måste jag ändå säga att jag blev positivt överraskad, att se dem åka varv efter varv var mer spännande än vad jag hade trott. Att jag sedan fick se det hela från depån gjorde det hela ännu mer interesant, man var med förarna hela tiden och jag fick till och med vara med uppe vid prisutdelningen!

Precis brevid León ligger Guanajuato, en helt

underbart vacker stad! Det byggdes under tiden som spanjorerna koloniserade México så det känns nästan som om man var i Europa med trånga gator och fina byggnader. Den har till och med sin egna "Romeo och Julia" historia och sägnen säger att de par som passerar gränden där de bodde måste kyssa varandra annars kommer de

att få många år av olyckor. Gränderna ligger tätt intill varandra och under staden finns det en massa gångar efter tiden då de användes till gruvor. Man kan känna på långt håll den romatiska stämningen och det är en perfekt plats för att vila ut efter en stressig vecka i México City.

1. Jag tävlandes =) 2. Guanajuato. 3. Juan på motorcykeln.

1. Yo corriendo en moto =). 3. Guanajuato. 3. Juan en la moto.

Que yo durante este año iba a aprender muchísimo nunca he dudado, pero hay algunas cosas que a mi no me gustarían aprender. Ahora en mi familia las cosas se han hecho demasiado complicadas que más o menos tengo que huír de casa. Ya sé que suena muy dramático pero las dramas de relaciones han venido una tras la otra así que ahora estoy en una situación donde no quiero de ningúna manera estar: en medio de Juan y Jessica. Así que ahora estoy otra vez haciendo mi maleta para quizá ya mañana mudarme, donde voy aún no está decidido pero agradezco mucho que la oficina me está apoyando de todo.

El fin de semana ha sido raro. Fuimos a León, una ciudad más o menos 4 horas de aquí, para ver a Juan corriendo motos. Por haber sido la primera vez de ver una carrera me sorprendí mucho, verles dar vueltas no es tan aburrido como pensé, es muy emocionante. Que la he podido ver con los pilotos lo ha hecho aún más interesante, incluso estuve en el podio cuando les dieron los premios!

A lado de León está Guanajuato, una ciudad preciosa! La construyeron cuando los españoles conquistaron el país que te hace sentir como si estuvieras en Europa con callejones y edificios muy bonitos. Incluso tiene su historia de "Romeo y Julieta" y si las parejas que entran al callejón donde vivían no se besan les siguirá muchos años de mala suerte. La ciudad está llena de calles estrechas y debajo de la ciudad hay muchos tuneles desde el periodo que se usaban como minas. Desde lejos se puede sentir el atmósfero romántico de la ciudad y es un lugar perfecto para descansar después de una semana estresane en el D.F.

Nu har de kommit!

Det är nu som det hela börjar på riktigt. I helgen anlände studenterna som kommer att tillbringa sitt utbytesår i México. Min oficiella titel är nuförtiden "sending assistant" så jag kommer inte direkt att arbeta med dem utan kommer att tillbringa största tiden med dem som vill åka ut på utbytesår, vilket också kommer att bli roligt. Just nu är det mest att förbereda landinformation, dvs. jag översätter mycket från engelska till spanska, något som för mig är jätte bra då jag utvecklar språket mycket. För vår del kommer snart det tunga att börja, då det än så länge är fortfarande många som åker iväg till sina destinationer för det här året och ingen som ännu anmält intresse för att åka nästa år.

Annars börjar vardagen att rulla på, de sista två veckorna har jag knappt gjort någonting. Eftersom Jessica och Juan jobbar mycket är det knappt så att jag ser dem, så hemma är det ganska tråkigt. Vilket både har sina positiva och negativa sidor: nu kommer jag att tvingas

att få ett mer socialt liv utanför familjen eftersom

jag inte har något att göra när jag är hemma och då spenderar största tiden själv. Imorgon har jag stämt träff med Nancy igen

för att göra något, men oftast är det svårt efter jobbet då jag är hemma ganska sent och det är krångligt att göra något sent på kvällen då det inte är så säkert längre. Efter kl. 9 på vardagar bör man inte ta tunnelbanan och om man gör det, inte vara själv.

På kontoret pratade vi igår om de hade hittat en ny familj till mig, det finns en familj som väldigt gärna vill ta emot mig men som bor ca. 1 ½ timme från kontoret. Det är en stor förändring jämfört med nu 20 minuters gångavstånd, så de vill helst inte att jag ska bo där. Istället kanske jag kommer att hamna i en av mina kollegers

familj, ännu är det inte riktigt klart då pappan i familjen inte

har gett klartecken. Min kollega ska flytta till Madrid och därför så kommer hennes rum att vara ledigt och hon tyckte att det skulle vara en bra idé om jag kunde stanna där. För att få pappan att ändra sig var det prat om att de skulle bjuda mig på lunch och se hur det fungerar. Läskigt! Vi får se vart jag tillslut hamnar men jag tror att till slutet av nästa månad kommer jag att ha en permanent familj.

På bilderna: 1. AFS. 2. Yesmín och Diego, två på kontoret. 3. Mexicos regioner. 4. Obligatorisk piñata på arrival camp.

Motorcyklar och museum

Just nu åskar och blixtrar det. Jag sitter på mitt rum, konstigt nog ensam hemma, och tittar ut över ett regnigt México City. Det bra med regnet är att det tvättar bort all smog från den normaltsett så förorenade luften.

Nu märker man vad tiden håller på att skena iväg, den här veckan har gått otroligt fort! Jag har i helgen för första gången fått kontakt med min nya hobby här i Mexico, motorcyklar! Det kommer nog bli en hel del åkande då Juan tävlar och har 4 motorcyklar hemma. Det är otroligt härligt när man åker på vägarna med vinden i ansiktet och känner friheten! Men ta det lungt, d

et är inte jag som kör och jag hade inte tänkt att göra det heller. Jag som knappt klarar av att gå över gatan för den här trafiken.

Juan och jag tog vår första tur till Universitets området som är gigantiskt! Det var en stor blandning mellan skog och stora skulpturer och mitt i allt några byggnader till lektioner. Det är det närmaste området man kan gå till för att få lugn och ro, så det hade samlats massa människor på gräsplätterna för att äta picknick eller bara komma bort från all stress.

I söndags bar det av igen till el Museo de antropologia, men även fast jag och Nancy den här gången spenderade 2 timmar till blev vi långt ifrån klara. Vi får se när vi går tillbaka dit igen.

Nu i helgen kommer alla studenter hit till Mexico. Den här veckan har ägnats mycket till att förbereda ankomst lägret och se till så att alla kommer bra iväg till sina familjer. Det är nu som det kommer att bli mycket arbete på jobbet men för min del har det hela redan börjat. Jag har nu fått uppgiften att hjälpa till med avresesidan och håller därför mycket på med översättningar av diverse information. Det är otroligt lärorikt, då jag verkligen måste utöka min vokabulär på spanska, men också tröttsamt då man hela tiden måste vara koncentrerad.

På bilderna: 1. Jag vid universitetet, 2. Karla och Yesmin från jobbet 3. Nancy vid en marknad

En las fotos: 1. Yo en la CU. 2. Karla y Yesmín del trabajo. 3. Nancy en una feria

Ahora esta lluviendo y hay una tormenta. Esoty en mi habitación, raro pero sola en casa, mirando a una Ciudad de México lluviosa. Lo bueno con la lluvia es que quita el smog del aire normalmente tan contaminoso.

Ahora es cuando uno se da cuenta como el tiempo pasa volando, esta semana ha pasado rapidísimo! Este fin de semana he por la primera vez provado mi hoby nuevo, motos. Seguramente iré mucho como Juan va a carreras y tiene 4 en casa. Es increíble cuando vas por las carreteras con el viento en la cara y sientes la libertad. Pero traquilos, no soy el que conduce y no lo había pensado tampoco. Yo que casi ni puedo cruzar la calle por todo el trafico.

Juan y yo dimos nuestra primera vuelta a la Ciudad Universitaria

que es gigantica! Es una mezcla entre bosque, esculturas grandes y por el medio algunos edficios para las clases. Es la zona más cercana donde se puede estar con tranquilidad, asi que habia un montón de gente tirados al cesped haciendo picnic o sólo escapando del estress.

El domingo fuimos yo y Nancy otra vez al museo de antropología, aunque estuvimos 2 horas esta vez no lo hemos acabado. Ya veremos cuando volveremos.

Este fin de semana llegan todos los estudiantes extranjeros aquí a México.Esta semana hemos estado mucho tiempo organizando la orientación de llegada. Ahora es cuando empieza todo el trabajo en la oficina, pero para mi ya lo ha empezado. Lo que yo haré este año es ayudar con el envío, y estoy ahora haciendo muchas traducciones. Se aprende mucho, como tengo que ampliar mi vocabulario del castellano, pero a la misma vez cansa mucho como todo el tiempo tienes que estar concentrada.

2 veckor och namnsdag på samma gång!

Idag fyller jag 2 veckor här i México, det känns helt otroligt! Hur kan tiden ha gått så långsamt? Det känns bra att den inte flyger förbi just nu, det finns så mycket som jag vill göra så jag behöver all den tid som jag kan få.

Helgen har varit händelserik och otroligt interessant. Jag har fått mina första kompisar! Nancy

och Sergio. Nancy är en gammal kompis till Jessica och Sergio är en av Nancys bästa kompisar. De båda pluggar psykologi på stadens största universitet: UNAM. I fredags var första dagen som jag var inne i centrum och turistade, Nancy och Sergio tog med mig runt hela

centrum. Innan jag kom hit trodde jag att México City inte var en speciellt vacker stad, men oj så fel jag hade. När Spanjorerna kom hit på 1500-talet gjorde de allt för att invånarna skulle känna sig underlägsna och byggde den ena fina byggnaden efter den andra. De var till och med så fräcka att de rev alla indian tempel men sparade grunden för att sedan bygga sina ståtliga kyrkor

ovanpå, i vissa fall rev de inte ens ner templen utan bara byggde kyrkorna på toppen. Staden anlagdes enligt historien på den plats som aztekerna kunde hitta en örn på en kaktus äta en orm. Det krävs inte mycket för att märka vilken stark historia som México har och det finns väldigt mycket bevarat. Inte minst märkte jag det när jag och Nancy i söndags gick på Antropologiska Museet. Vi var där i ca. 3 timmar men hann inte ens med en tredjedel av allt som finns att se så

vi bestämde oss för att gå dit nästa helg igen.

Det som är bra med Nancy och Sergio är att de inte heller har så mycket pengar så vi hittar hela tiden på gratis aktiviteter. Som i söndags kväll då vi gick på jazzkonsert i en park. Riktigt bra faktiskt. Staden har väldigt mycket gratis saker att bjuda på, man måste bara veta vart man ska gå.

Nu ska det gå att lägga till kommentarer!

På bilderna: 1. Katedralen 2. Nancy och jag med några av stadens musiker 3. Nancy utanför kaféet där Sergio jobbar

En las fotos: 1. El catedral 2. Nancy y yo con unos musicos del DF. 3. Nancy fuera del café donde trabaja Sergio

Hoy cumplo 2 semanas aquí en México, es increíble! Cómo puede pasar el tiempo tan lento? Ahora esta bien que el tiempo no vuela, tengo demasiadas cosas que hacer y necesito todo el tiempo que puedo tener.

El fin de semana ha sido muy ameno y interesante. Tengo mis primero amigos! Nancy y Sergio. Nancy es una amiga de Jessica y Sergio es el mejor amigo de Nancy. Los

dos estudian psicología en la universidad más grande del DF: la UNAM. El viernes era el primer día que estuve en el centro para hacer turismo, Nancy y Sergio me trajeron por el centro. Antes de venir pense que la ciudad de México no es una ciudad muy bonita, pero cómo me equivoqé. Cuando los españoles vinieron aquí en el siglo XVI lo hicieron todo para que los habitantes se sitieran inferiores y construyeron un edificio bonito después del otro. Incluso eran tan insolentes que derribaron los tempols y construyeron sus igelsias encima, a veces ni derribaron los templos sólo construyeron sus iglesias encima. La histora cuenta que la ciudad se fundó en el sitio donde

los aztecas encontraron a una águila en un nopal comiendo a un serpiente.

No necesitas mucho tiempo aquí en la ciudad para entender que México tiene una historia muy fuerte y incluso hay muchas cosas historicas preservadas. Eso lo noté cuando estuve el domingo en el museo de antropología con Nancy. Estuvimos allí 3 horas pero eso no era suficiente ni para hacer un cuarto de todo el museo, asi que tenemos que volver la semana que viene.

Lo bueno con Sergio y Nancy es que ellos tampoco tienen mucho dinero asi que vamos a muchas cosas gratuitas. Como este domingo que estuvimos en un concierto de jazz en un parque. Estuvo muy bien. La ciudad ofrece muchas actividades gratuitas, solo tienes que saber donde buscarlas.

Ahora debería funcionar hacer comentarios!

Regn, regn

Nu har det gått lite mer än en vecka. Jag har inte riktig bestämt mig om tiden går snabbt eller långsamt. På ett sätt känns det som om tiden har flugit förbi, jag har verkligen kommit in i familjen så det känns som om jag har känt dem mycket längre än bara en vecka. Just det gör också att det känns som om jag har varit här mycket längre än den korta tid som verkligen har passerat. Men å andra sidan har jag inte kunnat göra så mycket under den tid som jag har varit här, dagarna gick i början ganska långsamt innan jag kommit in i de dagliga rutinerna.

I helgen var vi i uppe på ca. 5000 m höjd för att titta på anläggningen som organisationen som Jessica är med i ska använda till deras djur. Med oss i bakluckan hade vi också två örnar som de skulle låta flyga. De är otroligt vackra djur och det var häftigt att se hur de flyger och rör sig.

I tisdags hade jag och Jessica tjejkväll då Juan jobbade till sent. För första gången fick jag laga Hotcakes, en variant på pannkakor. Riktigt gott men jag måste ändå säga att inget slår riktiga pannkakor, jag får laga det till dem någon dag så att de får prova.

Det märks tydligt nu att det är regnperiod då det regnar nästan varje dag och kraftigt dessutom, den mesta av tiden spenderas därför inomhus.

Ju längre tid som jag spenderar här i México desto mer börjar allt att bli en vana. Nu har jag inte längre några problem att gå över gatan och det känns inte längre konstigt att befinna sig i en av världens största städer. Jag börjar att bli hemmastadd och det känns att allt bara kommer att bli bättre och bättre.

På bilderna: 1. Jessica och örnarna 2. Jag lagar mina första Hotcakes.

En las fotos: 1. Jessica con las águilas 2. Haciendo mis primeros hotcakes.

Ahora ha pasado un poco más que una semana. No puedo decidir si me parece que ha pasado rápido o no. De una manera siento como si el tiempo hubiera volado, me llevo muy bien con mi familia y eso hace que siento como si les hubiera conocido mucho más tiempo. Eso hace que me parece como si hubiera pasado mucho más tiempo de lo que ha pasado. Pero al otro lado no he podido hacer mucho durante el tiempo que he estado aquí. Los primeros días pasaron bastante lento especialmente porque no me había acostumbrado a las rutinas diarias de aquí.

Este fin de semana estuvimos en una altura de 5000 m para ver las instalaciones dónde van a crear un centro de animales salvajes. En el maletero nos llevamos dos águilas para volarlas en el bosque, son unos animales muy bonitos y me encantó verlas volar.

El martes estuvimos Jessica y yo solas porque Juan tuvo que trabajar. Me enseño como se hace los Hotcakes que es como una variedad de los pannkakes. Estaba rico pero nada puede superar loas verdaderos pannkakes.

Se nota mucho que ahora es la temporada de lluvias como llueve casi cada día y cuando llueve, llueve fuerte. Asi que estamos dentro de casa mucho tiempo.

Cuanto más tiempo estoy aquí más me acostumbro. Ahora ya no tengo problemas cruzar la calle y ya no es nada raro estar en una de las ciudades más grandes del mundo. Me siento más cómoda en esta ciudad y ya sé que todo irá mejorando.

Första dagarna, vad vi har ätit!

Mat, mat, mat och åter mat är vad de första dagarna i México har ägnats åt. Chili är den ständigt återkommande ingrediensen och man använder det till allt! Glass, frukt, majs, vad som helst häller det massvis med chili på. Mig har de än så länge skonat från denna starka krydda, men det är för mig bara att vänja sig. Mexikanerna älskar snabbmat och tacos i alla dess former är deras favoritmat. Och nej, tacosen som vi äter i Sverige är inte mexikansk utan snarare en amerikanisering av vad mexikanerna kallar för tacos. Konceptet är det samma: en

rulle som man fyller med kött, sås och ibland även grönsaker. Men istället för hårt skal som vi brukar ha i Sverige äts det med mjukt, inte heller såsen är likadan och verkligen inte smaken. Jag måste nog säga att de mexikanska tacosen är det godaste. Tacos kan man äta vid alla tidpunkter på dygnet, till frukost, lunch, mellanmål, middag... Men det är otroligt gott!

Första dagarna på jobbet har varit väldigt lugna för min del. Det är mycket som behövs göras och eftersom det knappt finns några volontärer i distriktet gör det att kontorets börda blir ännu större. Tyvärr blev också Afs México bedragna på alla sina pengar vilket gör att förutsättningarna inte är de bästa.

Även det som vi alltid säger hemma att afs människor alltid är en typ av personligheter stämmer även här. Personalen på kontoret

är väldigt glada, positivaoch öppna människor vilket gör det roligt att jobba med dem.

Som jag trodde redan innan kommer det ta ett tag att vänja sig vid att vara här borta, det samma hände också när jag åkte till Spanien. Den första tiden är för mig den jobbigaste men det är skönt att

veta att det kommer att vända. Det är svårt att komma hemmifrån där man alltid har saker att göra och personer att träffa, för sedan komma hit där man inte känner någon. Min familj är ändå väldigt snälla och de är ivriga att få visa mig runt i México D.F. och landet. Idag var första dagen då

jag kunde få lite tid för mig själv. Igår annordnade de en fest för mig för att fira att jag hade kommit till dem. De är väldigt gulliga men det enda som jag saknar är att det inte är någon familjekänsla, jag är snarare som en inneboende, vilket både kan ha sina fördelar och nackdelar. De är från början bara en välkomstfamilj då afs inte kunde hitta någon familj som b

or tillräckligt nära kontoret, det är sådana väldiga avstånd här att om man bor långt bort från kontoret, då bor man låångt bort. Jag har en väldig tur att jag överhuvudtaget kan gå till jobbet. Igår när vi satt och pratade vid maten om vad som skulle hända med mig, bestämmde de att jag kan bo här så länge jag vill. Om det är så att afs hittar en familj som är bra är det upp till mig om jag vill flytta eller inte, för dem får jag bo här så länge jag vill. Det är väldigt snällt sagt av dem och det fick mig att känna mig väldigt uppskattad.

Eftersom Jessica hjälper till i en organisation som har hand om skadade vilda fåglar ska vi imorgon åka till e

n skog som ligger i utkanten av staden. Ska bli skönt att få se något annat än bara asfalt.

På bilderna: 1. Min första tacos 2.En typsik mexikansk frukost: buljong och flautas, en typ av tacos 3. Juan José, tacoälskaren.

En las imagenes: 1. Mi primer taco 2. Un desayuno típico de Mexico: caldo y flautas, un tipo de taco. 3. Juan José con sus tacos preferidos.

Comer, comer y aún más comer es lo que hemos hecho estos primeros días. La especia más frequente es chile y lo utlizan para todo! Helado, fruta, maís, lo que sea, lleva un montón de chile. Hasta ahora no me han forzado comerlo tanto pero mi único remedio será a acostumbrarme. A los mexicanos les encanta la comida rápida y tacos en todos sus formas es su comida preferida. No, los tacos que comemos en Europa no son mexicanos sino una americanisada de lo que a los mexicanos les llaman tacos. El concepto es igual: un rollo que llenas con carne y salsa a veces también verduras. Pero en diferencia a los tacos mexicanos se come con una tortilla de maís y no dura como lo hacemos allá. La salsa no es la misma y definitivamente no el sabor. Tengo que decir que los tacos mexicanos son mucho mejores. Los tacos se pueden comer en todas las horas del día: para desayuno, comida, merienda, cena... Pero estan buenísimos!

Los primeros días del trabajo no han sido muy duras para mi. En la oficina hay mucho que hacer y especialmente porque hay muy pocos volontarios en el distrito y eso hace que la carga para la oficina es aún más pesada. Desfortunamente el dinero de Afs México estaba en un fraude y perdieron lo todo, asi que las condiciones de trabajo no son las mejores. Lo que siempre decimos allá que las personas de afs son todos iguales, también se aplica aquí. Los de la oficina simpre se rien, son positivos y muy abiertos. Eso lo hace muy fácil trabajar con ellos.

Como me había imaginado antes este primer périodo será bastante duro. Va a tardar acustumbrarme de que estoy tan lejos de los mios. Pero eso me pasó también cuando me fui a España la primera vez. Por lo menos sé que eso se cambiará. Es díficil irse de casa dónde siempre tengo cosas que hacer, gente con quien quedar, y venir aquí donde no conozco a nadie. Mi familia por lo menos son muy amables y muy empeñados a enseñarme el México D.F. y el país. Hoy es el primer día donde he tenido tiempo para mi misma. Ayer montaron una fiesta de mi honor, para celebrar mi llegada a su familia. Son muy simpáticos pero aveces echo de menos tener la sensación de familia. Desde el principo sólo son una familia de bienvenida porque afs no pudo encontrar una familia que vivía cerca a la oficina. Hay tantas distancias que si alguién vive lejos vive muuy lejos. Tengo mucha suerte de vivir tan cerca a la oficina que podo ir andando.

Ayer cuando estabamos hablando en la comida de lo que pasará conmigo, se decidieron que puedo quedarme aquí tanto tiempo que quiera. Si afs encuentra una familia buena para mi es mi elección si queiro irme a vivir con ellos o no, aquí me puedo quedar si quiero. Eso me hizo sentir muy apreciada.

Jessica es voluntaria en una organización que ayuda a pajaros salvajes asi que mañana vamos a un bosque que esta fuera de la ciudad. Me gusta que voy a poder ver algo diferente que sólo asfalto.

Äntligen här

Den har inte riktigt kommit ännu. Jag väntar fortfarande på att den där känslan ska komma inkrypande, att den ska göra så att jag förstår. Men ännu har den inte kommit. Just nu känns ett år som en evighet. Men jag vet också att det kommer att bli ett stort äventyr.
México City. En av världens största städer med en population som kan ha en felräkning på hela Sveriges befolkning, kommer under de kommande 11 månaderna att vara mitt nya hem. Men jag har nog inte riktigt förstått det ännu. Klockan börjar nu sakta närma sig halv åtta, men det känns som om den kunde vara närmare tre på eftermiddagen. Tidsomställningen har gjort att jag inte riktigt har kunnat sova bra inatt, även fast jag igår, så trött som jag var, trodde att jag skulle kunna sova hela dagen. I går på flygplatsen blev jag upphämtad av Claudia, Yesmin och Carla som alla tre jobbar på AFS-kontoret. Efter att ha gått igenom passkontroll, tull och hämtat min väska kom jag ut nästan två timmar efter att vi skulle ha landat. Väl framme bar det sedan iväg till det som skulle bli mitt nya hem. Jag hade ingen aning om vart vi skulle utan trodde att vi skulle åka hem till Afs Mexicos general sekreterare, där de hade sagt att jag skulle få bo om de inte hittade något annat. Men så blev det inte. Istället kom vi fram till ett ganska stort hus som för tankarna till gamla västernfilmer och som på nått sätt känns väldigt Mexicanskt. Huset tillhör Jessica och Juan José som även använder det till att hyra ut kontorslokaler.